Själva intrigen må vara förutsägbar, men det gör vare sig filmen eller musikalen mindre sevärd. Kärlek, svett och tårar funkar på något sätt alltid, särskilt när man vet att huvudkaraktärerna en dag kommer att leva lyckliga, att Alex kommer att dansa byxorna av publiken men att resan dit är lång och krokig. Detta lyckas man skildra på ett fint sätt i filmversionen och man riktigt känner Alex´s oro och nervositet när det är dags för audition, men när ledmotivet ”What A Feeling” drar igång, blir man bara lycklig.
Även i musikalversionen har man hittat kärnan i själva berättelsen och i huvudkaraktärernas personligheter. Det finns et
t starkt band mellan mellan Alex och Nick (Hanna och Rennie) och i de något kantiga danserna samt i den genomtänkta scenografin hittar man det som kan uppfattas som den egentligen anledningen till att filmen blev en världssuccé: ett klassiskt drama som utspelar sig i en amerikansk stad (Pittsburgh) som är på väg utför.
Musikalen Flashdance är en energiboost, och scenografin är fantastisk. Redan från början förflyttas man till stålverket där Alex jobbar. Gigantiska skärmar gör det möjligt att snabbt byta scen, och vissa miljöer är helt otroliga; vatten som speglar sig, när man kan se skuggor av människor utanför ett fönster eller billjus som blänker till i mörkret. Sann dramatik.
