Under årens lopp har det förutom Flashdance producerats många riktigt bra musikaler och många av dem har också gjort stor succé på bioduken. Som filmgenre blev musikalen väl mottagen i och med att ljudfilmen kom på 30-talet. Musikalen var som genre den mest populära ända upp till 50-talet. När den först kom gav den en markant kontrast till den verklighet som många upplevde under depressionen efter Wall Street och erbjöd en verklighetsflykt med sin ofta glittrande och sprudlande värld av shownummer och välsång.
Musikalen kan också betraktas som en egen konstnärlig inriktning med sina dansnummer av art kombinerat med idérik scenografi. Som film är musikalen inte bunden till en enda scen utan kan filmas i olika miljöer, allt ifrån gator i West Side Story till rena naturscener som i Sound of Music. Nya möjligheter skapades också utifrån att kameran kan fånga det som sker ur olika vinklar, något som ett framträdande på en scen inte tillåter.
Musikalen som filmgenre har inte helt tydliga avgränsningar. Karaktäristiskt är att en dialog övergår till dans eller sång, eller både och, men om man ska se till själva innehållet kan det bli svårare. Det finns filmer som innehåller både dans och sång men som ändå inte räknas till genren musikal. Varför inte bänka dig framför en av dem med bakverk från dintårta och frossa i ”Dirty Dancing” med Patrick Swayze i en av huvudrollerna.
En annan förklaring till att musikalerna blev så populära kan vara att de visade mycket hud. Sexuella anspelningar tillsammans med relativt lättklädda kvinnor tycktes inte bekymra censuren så länge de förekom inom musikalerna. Ett exempel är ”42:a gatan” som utöver att exponera hud också bildade en sorts undergenre där intrigen handlar om själva förberedelserna och uppsättningen av en musikal.
Till största delen handlar musikaler om dans och till en början var det i synnerhet fråga om steppdans. Den mest berömda steppdansören är tveklöst Fred Astaire. Därefter kommer Gene Kelly, som fick sitt genombrott i bland annat ”Singing in the rain”. Bland kvinnliga steppdansöser är kanske Ginger Rogers den man först och främst tänker på. Hon var Fred Astaire’s danspartner i många filmer. En annan var Leslie Caron. Hon hade en biroll i filmen ”En amerikan i Paris” där huvudrollen innehades av Gene Kelly. En annan känd steppdansös var Judy Garland. Mest känd är hon för sin roll i ”Trollkarlen från Oz”.
Ett av MGM’s stilmärken var att inte avbryta handlingen för att inflika något nytt utan istället låta handlingen flyta över i en ny scen. Detta görs i ”En amerikan i Paris” på så vis att en person berättar för en annan om en flicka. De båda syns i en spegel, men så småningom övergår spegeln till att endast visa flickan, som gestaltas av Leslie Caron och där hennes karaktärsdrag framgår av hennes olika dansstilar och kostymer samtidigt som personernas röster hörs.
Musikalen som filmgenre störtdök på 70-talet och har inte hittat tillbaka till sin storhetstid sedan dess trots att en del filmer seglat upp som storsäljare i modern tid. ”Saturday night fever” och ”Grease är två av dem, ”Chicago” och ”Moulin Rouge” två andra.
